När började man dansa?

Som de flesta nog kan föreställa sig går det inte att med säkerhet fastställa när människor började dansa. Kanske var det utbrett bland både neanderthalare och homo sapiens. Man kan egentligen bara spekulera, eftersom dans inte lämnar några spår efter sig, till skillnad från mänskliga aktiviteter som jakt, jordbruk och hantverk.

Därför får man gå till hantverket för att bilda sig en uppfattning om hur det dansades förr i tiden, och i vilket syfte. Dans kan nämligen ha många olika syften. Idag förknippar vi dans, vare sig det är en folkdansuppvisning, improviserad dans på ett diskotek eller balett, med konstnärliga uttryck. Men dans har också använts som en del av religiösa ritualer, i medicinskt syfte eller som en del i magiska ritualer. Denna typ av danser existerar än idag. Ett exempel är hakan, en traditionell maoridans från Nya Zeeland. Det finns många varianter av haka. Den mest kända är troligen den som All Blacks, Nya Zeelands landslag i Rugby Union (15-mannarugby), framför före sina matcher.

Denna har dock lett till några missförstånd: en haka behöver inte vara en krigsdans, och den dansas inte bara av män. Det finns hakas med andra syften, som kan dansas av enbart kvinnor eller av män och kvinnor tillsammans. Hur gammal hakan är vet vi inte, men med tanke på att den framförs utan ackompanjemang av musikinstrument så är dess rötter troligen mycket gamla.

En av de äldsta skildringarna av dans som har bevarats till våra dagar är klippmålningarna i Bhimbetka i mellersta Indien, som är 9000 år gamla. Dans finns även beskrivet i det indiska verket Natya Shastra, som skrevs någon gång mellan 200 f.Kr. och 200 e.Kr. I detta verk tas nästan alla konstformer upp, även om fokus ligger på teatern. Dans kan ha föregått teatern som ett sätt att återberätta historier och myter, och bevara dem för eftervärlden innan skriftspråken hade uppfunnits. Fragment av dessa myter och berättelser finns i många av de danser som dansas idag. All Blacks haka är bara ett exempel bland många.

Dans i Europa

De tidigaste skriftliga källorna som rör dans i Europa kommer från antikens Grekland. I Illiaden beskrivs ringdansen chorea, som har lånat sitt namn till många ringdanser i södra och östra Europa. Enligt Aristoteles var dans en av de främsta konstformerna, fullt jämförbar med poesi när det gällde att uttrycka känslor och handlingar. Precis som det krävdes en skicklig poet för att skapa en övertygande dikt krävdes det dock en skicklig dansare för att skapa en övertygande dans.

Hur det dansades i Europa under medeltiden vet historikerna mycket lite om. Det finns målningar och illustrationer som föreställer dansande sällskap, man har hittat enskilda musikstycken som kan ha skrivits för att dansas till, och vissa texter nämner dans. Från medeltidens Sverige finns sånger bevarade som nämner danser, bl.a. långdanser som dansas än idag.

Den tidiga renässansens författare, som Dante och Boccaccio, nämner olika typer av danser, som dansas av män och kvinnor till ackompanjemang av enbart sång, eller till sång och musik.